Tankar om min sorg - april 2023

Jag undrar fortfarande. Är jag samma Åsa idag som för 3 år sen, på ytan? Kanske är upplevelsen för människor omkring mig att jag är samma Åsa idag som då, före 16 mars 2020. Då jag skjutsade Simon till sjukhuset.

Smärtan över Simons död kommer alltid att finnas med mig. Den präglar mitt nya jag. Och jag tror att den alltid kommer att vara lika stor. Stor som kärleken till honom. Ändå blir det mer och mer plats för glädjeämnen i mig. Utrymmet för det blir större. Trots att sorgen finns kvar och är lika stor. Parallellt.

Tomrum
Jag navigerar kring tomrummet som uppstod. Är det ett tomrum? Du fyller ju mina tankar Simon.
Det är en ny tillvaro som jag lär mig att leva i. Det är stundtals tungt, väldigt tungt. Men det går. Ganska bra ändå.

Saknaden
Det blir länge och längre sen jag kramade dig, pratade med dig, hade dig hos mig. Blir saknaden större och större då, ju längre tiden går? Kanske. Ibland känns det så.

Wow-ögonblicken
Jag tror att uppskattningen över saker som gör mig gott är större nu än före Simons död; hästarna, katterna, naturen, familjen. Jag tar till vara glädjeämnen när tillfälle ges. Stunderna när det känns superbra på hästryggen. När jag lyckas med en fin bild. Glädjen över små fynd i skog o mark. WOW-ögonblicken. De gör mig gott! Kanske är det de små glädjestunderna som ger mening i livet. Missa inte dem ☼

Ni omkring mig
Om ni undrar något så fråga. Om Simon. Eller om sorg. Han är med mig hela tiden så ni kan liksom inte göra mig illa genom att fråga. Vill jag inte svara/prata så gör jag inte det. Ibland börjar jag själv prata om Simon, eftersom det mesta får mig att tänka på honom. Jag hoppas ni omkring mig är ok med det.

Selektiv perception
Tidigare i livet har jag inte tänkt alls mycket på det här med att förlora ett barn. Trots att farmor och farfar förlorade en son. Det har liksom inte funnits i min tillvaro. Nu läser jag om det i tidningar och andra forum. De finns runtom. De som förlorat ett barn. Kanske har texterna funnits där tidigare. Kanske inte. Nu ser jag dem. Men innan Simon dog såg jag dem inte. Man skyddar sig?

Sorggruppen
Man säger att det kan vara det värsta som kan hända. Att förlora ett barn. Jag tänker att alla inte orkar/vill lyssna när man pratar om det. Då är sorggruppen bra, för där är det självklart att vi kan prata om det. Vi kan också skratta ihop. Likasinnade som vet vad det innebär att kunna le utåt trots det vi bär inom oss.

”Because even the most sensitive souls are seldom equipped to help parents cope with a loss of this magnitude - and no matter how hard you try, you’re unlikely to really understand. That’s where a self-help group’s value really shines through.”

Citatet är från hemsidan www.fatherly.com skrivet av Joshua A. Krisch, som läst om forskning kring att förlora ett barn. Mina vänner måste vara världsbäst för ni har hjälpt mig på vägen, på olika sätt ♥

Träffande
Det dyker upp rader som träffar mig. I låtar, i böcker, i flödet – lite överallt. Här är några av dem som jag gillar.

"Du väger inget men du är så tung, det är så tungt att sörja och att sakna.
Hur mycket väger det som inte längre finns. Ett kilo. Ett ton.
Minst ett ton för jag är väldigt stark men rår inte på det här, jag kan inte rubba det."
Slutrader från Mattias Alkbergs dikt ETT TON LÄTT. Finns i boken Med rätt att dö.

"Always in my thoughts you are
Always out of reach you are
Down inside my soul you are"
Ur The Start of Something Beautiful - Porcupine Tree
Så är det.

”Du får bära din sorg med livsglädje. Överrösta sorgen med livsglädje.”
Einar till Agneta i Emma Hambergs bok Je m’apelle Agneta.
Lättare sagt än gjort, men tanken är god :) Det kommer.

”Jag skulle uppriktigt vilja varna dig för att försöka finna orsaken och förklaringen till allting … det är väldigt farligt och leder dig till inget annat än besvikelse och missnöje, det gör ditt sinne oroligt och i slutändan blir du bara olycklig.” Drottning Victoria till sitt barnbarn 1883
Första raderna i Solblekt av livet/Mark Levengood. Tack för lånet Petra!
Bra sagt av Victoria. Man ska inte prata med frågor som inte har några svar. Lägg dem på hyllan.

”Nu bor hon för alltid inom dig och du får bära med dig alla de fina minnena.”
En väns ord till en gemensam vän

Den här borde jag ta till mig:
”Vips så finns vi inte mer.
Minns det när du tvekar.”
@korsdragspoesi

”Allt det vackra är inte förstört”
Titel på bok av Danielle Younge-Ullmans. Bra bok.
Och precis så är det ju. Allt som jag njöt av före finns fortfarande kvar.

”Att se på stjärnorna från botten är ganska fint ändå.”
Joel Alme (Babel 4 sept 22)

”Saknaden är mitt värdepapper.”
Gerda Anti i Babel 4 sept 22.

"Döden är en mamma som ropar hem sina barn efter livets hårda skola" Kristina Lugn.

Konsten att tala med en änkling – Jonathan Tropper. Syster till bror, som förlorat sin fru:
”Du var förtvivlad och ensam och jag var så jävla avis. För det finns något vackert med sorg, tycker du inte? Det är som om sorgen är en puppa och när tiden är inne återföds man som en vacker fjäril.”
Vi kan ju alltid hoppas

Sorgen är en känsla bland många andra. Men den behöver mer tid. Den finns för att något viktigt, en av de allra värdefullaste i vårt liv, Simon, ska få en ny plats i sinnen och minnen.

Åsa Murhed, mamma till Simon, april 2023

Tankar om min sorg - mars 2021

Jag tror att jag kan upplevas som att jag är precis som förut. Pratar, skrattar... Men inuti ser det annorlunda ut. Som förut blir det aldrig. Men kanske lite mer än nu. Så småningom. Jag vill skriva om hur det är på insidan. Den sida alla ni jag möter inte ser. Några av gör det. Ser igenom liksom.

Så här kommer lite tankar om min sorg efter Simon. Simon som fyllde 26 år på sjukhuset, 30 mars 2020.

Jag lämnade Simon på sjukhuset 16 mars 2020. Jag fick inte följa med in. Jag sa Jag älskar dig. Där och då började jag säga Jag älskar dig till mina allra närmaste. Det känns fint.

Musik han gillade, musik han inte gillade.
Maträtter han gillade, maträtter han inte gillade.
Stenar. Hjärtformade stenar. Gubbstenar.
Ställen vi varit på tillsammans, ställen vi inte varit på tillsammans.
Miso. Trädgården. Unga män. Studenter. Grönt. Blommor. Begravning. Sjukhus.

Det allra mesta kan få mig att tänka på Simon. Och då blir jag tung och lessen. Full av saknad. Ibland kommer tårarna. Ibland slutar de inte. Det finns hur många tårar som helst i mig.

Smärtan kan också komma helt utan orsak. Den bara drabbar en.

Vackra miljöer – sorgligt att han aldrig kommer hit, att vi inte kan uppleva detta tillsammans.
Det vackra är njutbart. Men gör också ont.

Några dagar kan kännas bättre. Sen kommer det tillbaka. Det går i vågor. Höga och låga.

Förut var det normala ledsen ibland, glad ibland och bra däremellan. Det nya normala är ledsen.

Jag har närmre till känslor nu. Ännu närmre. Nära till gråt. Jag blir också arg lättare.
När jag skrattar skär det i mig. Och slår om till ont igen.

Och så säger jag vad jag tycker utan att tveka. Det känns bra. Vad är det värsta som kan hända? Det har redan hänt. Förr satt jag tyst. Det känns bra att säga ifrån utan att tveka.

Saker som diskuteras stort och vidlyftigt känns ofta futtiga. Oviktiga.

Få saker är viktiga. Det är viktigt att ha familj och vänner som mår ok. Och är vid liv.
Kverulera inte hos mig.

Det kan vara jobbigt att förhålla sig till er som frågar hur jag mår. Det är svårt att förhålla sig till er som inte frågar också.

Jag tycker om när blickar säger, jag är lessen för din skull. Då behöver man inte säga något tillbaka.

Ofta känns det som att djur förstår mig. Miso, men kanske ännu mer hästarna. Som när jag grät inne hos Krasse. Hans blick då… De är bra lyssnare. Djuren.

Ibland vill jag prata om allt som hänt. Ibland inte.

Min farmor, farfar och pappa, har också förlorat en son/bror. Det skrev min bror om i ett brev vi fick när Simon nyligen dött. Ord som jag tänker på ibland och hämtar kraft ur.
Loke skrev, ”vi som kände pappa och farmor vet att det går att hitta tillbaka till glädjen i livet. Glädje både över här och nu, över det som varit och det som komma skall.”
Det skulle kännas fint att prata med farmor om att förlora en son nu. Nu när jag vet. Men det går ju inte.

Jag har ibland stunder som jag räknar till lyckliga. Även efter att Simon dog. En gång var när vi hade hoppträning. Jag hade Äpplet och det gick jättebra. Jag kände mig en kort stund buslycklig, gasade fram över hindren. I ett kort, men viktigt och härligt, lyckorus. Det är skönt att den känslan finns kvar i livet.

En annan varm händelse skänktes mig och Malin redan morgonen efter att Simon dog. Det var terminens sista ridtillfälle och min ridgrupp skulle ut på tur. Malin fick följa med. Malin fick sin favorithäst, Apache. Det var fint väder och det blev en härlig tur, med lite busgalopp på Korpvallarna. Jag tror att jag hade Qalle. Denna tur betydde väldigt mycket för mig o Malin.

Det finns många om i mitt huvud. Om jag hade… Om jag inte hade… Om du inte hade. Om du hade…

Och frågor. En del svar ute i världen. Kanske jag letar upp dem någon dag. Kanske inte.

Ett mollackord slogs ner i mitt liv. Och tangenterna fastnade. De finns där hela tiden. Ibland i bakgrunden. Ibland med full styrka. Det rår man inte på. Det bara är så.
De ljusa tonerna finns också. De går att komma åt. Parallellt med de mörka. Det känns bra.
The minor fall. The major lift.

/Åsa Murhed, mamma till Simon

6 mars 2021